Den 1 augusti 2025 avkunnade EU-domstolen dom i målet C‑602/24 - W. (Exportation à l’insu de l’assujetti). Domen rör tolkningen av artikel 146.1 b i mervärdesskattedirektivet, som handlar om undantag från mervärdesskatt vid export av varor från EU. I det aktuella fallet mellan bolaget W och den polska skattemyndigheten, uppstod frågan om varor som ursprungligen deklarerats som unionsinterna leveranser, men som senare exporterades utanför EU genom köparens försorg, utan leverantörens vetskap, ska kunna kvalificeras som export och därmed undantas från skatteplikt.

Bakgrund

Bolaget W hade under åren 2017 och 2018 levererat äpplen till ett bolag i Förenade kungariket, A.E., och deklarerat försäljningarna som unionsinterna leveranser. Enligt fraktsedlar skulle varorna transporteras från Polen till Litauen. Skattemyndigheten konstaterade dock att äpplena i stället exporterades direkt till Belarus, vilket ledde till att leveransen inte längre kunde betraktas som en unionsintern leverans.

Den polska skattemyndigheten ansåg att W inte på ett tillbörligt sätt hade kontrollerat leveransens slutdestination utan endast nöjt sig med att formellt bekräfta leveransen i Litauen baserat på underskriften från den förare som hade utfört transporten av varorna. Skattemyndigheten fann därför att försäljningen utgjorde en inhemsk leverans, som skulle beskattas med 5 procent i stället för den föreskrivna 0-procentsatsen för export.

Bolaget W överklagade beslutet och hävdade att leveransen borde omklassificeras som indirekt export, vilket skulle ge rätt till en skattesats på 0 procent, eftersom den polska skattemyndigheten hade konstaterat att varorna faktiskt hade exporterats till Belarus rent fysiskt av en aktör som agerade i köparens namn och för dennes räkning. Den nationella domstolen hänsköt frågan till EU-domstolen för att få vägledning.

EU-domstolens bedömning

EU-domstolen klargjorde att för att en transaktion ska kvalificeras som en export i mervärdesskattemässigt hänseende, krävs det att de objektiva villkoren för en exportleverans är uppfyllda, vilket innebär att:

1. Rätten att som ägare förfoga över varorna har övergått från säljaren till köparen.

2. Säljaren visar att varorna har försänts eller transporterats ut ur unionen och varan därigenom fysiskt har lämnat EU:s territorium.

EU-domstolen konstaterade att det inte har någon betydelse om varorna inte kom fram till den ursprungliga destinationsorten inom EU (Litauen) eller om exporten genomfördes utan leverantörens vetskap. Det centrala är att varorna faktiskt exporterades ut ur EU och att detta kan bevisas, exempelvis genom tullhandlingar. Vidare fastslog domstolen att begreppet ”leverans av varor” ska tolkas objektivt och är tillämpligt oavsett syfte eller resultat av de aktuella transaktionerna. Skattemyndigheten behöver därför inte undersöka avsikten hos den beskattningsbara personen eller beakta någon annan parts avsikt i leveranskedjan.

Domstolen underströk att skattemyndigheter inte får neka exportundantaget enbart på grund av att leverantören inte har de rätta exporthandlingarna, om det står klart att varorna har lämnat EU:s territorium. Det skulle strida mot principen om skatteneutralitet att neka undantaget enbart baserat på formella brister.

Slutsats

EU-domstolen konstaterade att för att en transaktion ska betraktas som en export och därmed undantas från skatteplikt, krävs det att varorna faktiskt har lämnat EU, vilket i detta fall var bevisat. Det faktum att leverantören inte hade bekräftat exporten med rätt dokumentation har ingen betydelse för om undantaget från skatteplikt ska tillämpas, så länge de materiella villkoren är uppfyllda.

Vår kommentar

Domen medför ett viktigt klargörande för företag som är verksamma inom gränsöverskridande handel inom och från EU. Den bekräftar att den faktiska exporten – det vill säga varornas fysiska transport ut ur EU – är avgörande för att kunna hantera försäljningen som en export från ett mervärdesskattehänseende, och att detta gäller oavsett eventuella formella avvikelser eller leverantörens vetskap, så länge det inte finns något bedrägligt syfte bakom transaktionen. Nationella skattemyndigheter måste säkerställa att villkoren för exportundantaget är proportionerliga och inte orättvist straffar företag för formella brister när den faktiska exporten kan styrkas.

‍