PRETAX har under det senaste året drivit ett stort antal mål kring företrädaransvar och hur de svenska reglerna på området förhåller sig till EU-rätten. Företrädaransvaret är långtgående och ställer extremt höga krav på företrädare att agera – eller som det benämns, vidta ”verksamma åtgärder” – innan skatterna förfaller till betalning för att undvika personligt ansvar. Inom ramen för vårt arbete har vi sett situationer där företrädare helt saknat möjlighet att agera proaktivt på det sätt som lagen kräver, exempelvis för att man varit allvarligt sjuk, inte förstått vilket ansvar man åtar sig som styrelseledamot eller helt enkelt inte vetat om att man valts in i en styrelse (ja, man kan väljas in utan vetskap, Bolagsverket gör inga kontroller). Vi har också sett fall där Skatteverket väljer att driva ett personligt betalningsansvar mot företrädare i situationer där Skatteverket fattat offensiva omprövningsbeslut i efterhand. I sådana situationer anses betalningsansvaret infalla på ursprungligt förfallodatum, dvs. då den ursprungliga deklarationen lämnats in. Eftersom det är kronologiskt omöjligt att vidta ”verksamma åtgärder” proaktivt när beslut fattas i efterhand är företrädare i sådana situationer utan möjlighet att undgå solidariskt betalningsansvar. Detta är inte bara djupt problematiskt utan också klart företagsfientligt.

En genomgång som Svenskt Näringsliv låtit göra utföra under 2024 ger för handen att företrädaransvar har utdömts i förvaltningsrätt och kammarrätt i 99 % av målen som prövats av domstolarna under 1 november 2021 till 31 mars 2024 (568 av 573 mål). Som en del i vårt arbete har vi undersökt de svenska reglernas förenlighet med proportionalitetsprincipen såsom den kommer till uttryck i EU-rätten. Vi tycker att frågan är intressant, inte minst mot bakgrund av de historiska utfallen där i princip samtliga mål slutat med utdömt ansvar.

Vår bedömning är att det finns skäl att ifrågasätta såväl hur långtgående de svenska reglerna är, som hur de tolkas och tillämpas mot bakgrund av EU-rätten. Detta har förts fram i de processer där vi försökt få till en omprövning av de debiteringsbeslut som följer på dom om företrädaransvar. Hittills har underrätterna emellertid dömt av ett stort antal mål utan att pröva argumenten i sak. Istället har domstolarna typiskt sett nöjt sig med att kortfattat konstatera att de inte anser att besluten strider mot proportionalitets- och objektivitetsprincipen och således inte är oförenliga med EU-rätten. Hur man kommit till det domslutet är emellertid höljt i dunkel.

Bristen på motivering i domskälen leder till stor frustration hos de som ålagts ett solidariskt ansvar, då det lämnar dem med upplevelsen att inte få frågan prövad, med kvarstående ekonomiska konsekvenser som inte sällan är förödande. Vår uppfattning är att domskälen är så knappa att det måste anses tveksamt från ett rättssäkerhetsperspektiv och menar att frågan är av sådan vikt att en prövning av regelverket från Högsta Förvaltningsdomstolen skulle behövas, både för att skapa klarhet och för att skingra tvivlen om en rättvis prövning.        

På senare tid har dock utvecklingen på området tagit viss fart, vilket sannolikt beror på den ökade uppmärksamhet som problematiken har fått de senaste åren. Regeringen har den 11 september lämnat in en lagrådsremiss till Lagrådet med förslag på ändringar i skatteförfarandelagen avseende företrädaransvar. Enligt förslaget ska en företrädare helt eller delvis kunna befrias från betalningsskyldighet om det anses oskäligt, med särskilt angivna omständigheter som vägledning vid bedömningen. Regeringen föreslår att vid denna bedömning ska särskilt följande omständigheter beaktas:

1. företrädaren saknat ägarintresse och bestämmande inflytande i den juridiska personen,

2. företrädaren vidtagit verksamma åtgärder för att begränsa skadan av den underlåtna betalningen,

3. företrädarens betalningsförmåga är varaktigt nedsatt på grund av ålder, sjukdom eller liknande förhållande, eller

4. betalningsskyldigheten inte står i rimlig proportion till försummelsen.

Därutöver införs en möjlighet att ansöka om ett två månader långt rådrum, vilket innebär att prövningen av företrädarens ansvar skjuts upp till rådrumsperiodens slut. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Vi ser positivt på den föreslagna ändringen, men hade gärna sett att grunden för befrielse hade utökats ytterligare. Enligt vår mening bör fler relevanta omständigheter beaktas vid prövningen av om ett betalningsansvar är oskäligt. Det återstår att se om förslaget kommer att antas i sin nuvarande utformning, samt i vilken utsträckning rättstillämpningen i så fall kan komma att förändras vid prövningar av företrädaransvar framöver.

‍